I söndags ringde pappa till mig o varnade att vi ska ta bord Disa :’( när vi la på, så tänkte jag inte mer på det, men natten till måndagen kunde jag knappt sova o jag drömde jätte konstigt. Messade mamma på morgonen o frågade hur de var med Disa, hon svarade att de en tid hos veterinären kl 10

Kvart i 11 ringde mamma o sa att nu har hon fått sprutan.. jag gick gråtandes till mitt rum, o pratade lite mer med mamma, när vi hade lagt på, gick jag till Ola för han var inte i skolan, så han fick trösta mig, grät så himla mkt, kan inte förstå att hon är borta. De kommer verkligen vara svårt över julen att fira utan henne. Men hon var inte bra den senaste tiden, så hon har de mkt bättre nu.

Jag var bara 7 år när vi tog in Disa i vår familj, vi har haft henne i 13 år nu, hon har följt hela min skolgång,

Förra ggn när vi var hos veterinären så följde jag med, och vi trodde då att du inte skulle följa med tillbaka, men de gick o hjälpa så du fick stanna över natten på översikt, och fick lite mineraler i dig, jag satt på en stol och hade huvudet i händerna, usch va jag grät o du kom i la ditt huvud på mitt lår, du märkte att jag var ledsen, kommer aldrig att glömma det. Ibland när jag sitter vid datorn, kan du komma o göra samma sak,  

Jag kommer alltid att älska dig, Disa gumman. Saknaden av dig är stor